,옛날 옛적, 깊은 산속에 혼자 사는 할머니가 있었습니다.
할머니는 매일 아침 작은 호수에 가서 물고기들에게 이야기를
들려주곤 했어요. 어느 가을날, 호수에 아주 큰 잉어가
나타났습니다. 잉어는 할머니에게 말했어요. “저는 백 년을 산
마법의 잉어예요. 제 소원을 들어주시면 세 가지 소원을
들어드릴게요.” 할머니는 잠시 생각한 뒤 말했어요. “첫째, 마을
사람들이 모두 건강했으면 좋겠어요. 둘째, 아이들이 행복하게
자랐으면 좋겠어요. 셋째, 저는 아무것도 바라지 않아요.” 잉어는
감동받아 호수 전체를 빛으로 가득 채웠습니다. 그날 이후
마을은 평화롭고 따뜻해졌고, 할머니는 매일 호수에 가서
잉어와 이야기를 나누었습니다. 잉어는 할머니가 세상을 떠난
뒤에도 매년 가을에 나타나 호수에 작은 빛의 꽃을 피웠다고
해요. 사람들은 그 꽃을 보고 할머니의 따뜻한 마음을 기억하며
미소 지었습니다.
,Långt uppe i fjällen bodde en gammal renägare som het Nils.
Han hade en liten renkalv som het Lykke. Lykke var vit som
snön och hade alltid nyfikna ögon. En höstdag blåste en storm
in och Lykke sprang vilse bland dimman. Nils sökte hela natten,
men hittade inte kalven. Han blev rädd och tänkte att han aldrig
mer skulle se sin lilla vän. Nästa morgon vaknade han av ett
svagt ljud utanför lavvu. Där stod Lykke, och bakom henne gick
en stor varg. Nils blev rädd, men vargen gjorde ingenting. Den
bara tittade på honom och gick sedan sin väg. Lykke sprang
fram och slickade Nils hand. Sen dess kom vargen varje kväll
och låg nära lavvu, som om den vaktade dem. Nils förstod att
vargen hade hittat Lykke och följt henne hem. Varje vinter
sedan dess delar Nils och Lykke sin eld med vargen. De tre
vännerna sitter tysta under norrskenet. I fjällen säger man att
den som visar respekt för naturen aldrig blir ensam – för då
vakar både vargen och stjärnorna över en.
,
할머니는 매일 아침 작은 호수에 가서 물고기들에게 이야기를
들려주곤 했어요. 어느 가을날, 호수에 아주 큰 잉어가
나타났습니다. 잉어는 할머니에게 말했어요. “저는 백 년을 산
마법의 잉어예요. 제 소원을 들어주시면 세 가지 소원을
들어드릴게요.” 할머니는 잠시 생각한 뒤 말했어요. “첫째, 마을
사람들이 모두 건강했으면 좋겠어요. 둘째, 아이들이 행복하게
자랐으면 좋겠어요. 셋째, 저는 아무것도 바라지 않아요.” 잉어는
감동받아 호수 전체를 빛으로 가득 채웠습니다. 그날 이후
마을은 평화롭고 따뜻해졌고, 할머니는 매일 호수에 가서
잉어와 이야기를 나누었습니다. 잉어는 할머니가 세상을 떠난
뒤에도 매년 가을에 나타나 호수에 작은 빛의 꽃을 피웠다고
해요. 사람들은 그 꽃을 보고 할머니의 따뜻한 마음을 기억하며
미소 지었습니다.
,Långt uppe i fjällen bodde en gammal renägare som het Nils.
Han hade en liten renkalv som het Lykke. Lykke var vit som
snön och hade alltid nyfikna ögon. En höstdag blåste en storm
in och Lykke sprang vilse bland dimman. Nils sökte hela natten,
men hittade inte kalven. Han blev rädd och tänkte att han aldrig
mer skulle se sin lilla vän. Nästa morgon vaknade han av ett
svagt ljud utanför lavvu. Där stod Lykke, och bakom henne gick
en stor varg. Nils blev rädd, men vargen gjorde ingenting. Den
bara tittade på honom och gick sedan sin väg. Lykke sprang
fram och slickade Nils hand. Sen dess kom vargen varje kväll
och låg nära lavvu, som om den vaktade dem. Nils förstod att
vargen hade hittat Lykke och följt henne hem. Varje vinter
sedan dess delar Nils och Lykke sin eld med vargen. De tre
vännerna sitter tysta under norrskenet. I fjällen säger man att
den som visar respekt för naturen aldrig blir ensam – för då
vakar både vargen och stjärnorna över en.
,
