Młyn jego ojca stał pusty od lat, bo rzeka przestała kręcić kołem. Janek codziennie siadał
nad wodą i marzył o powrocie dawnych czasów. Pewnej burzowej nocy usłyszał pukanie
do drzwi. Przed progiem stała przemoczona dziewczynka z magicznym naszyjnikiem.
Powiedziała: „Jestem duchem rzeki. Jeśli mnie uratujesz, ożywię twój młyn.” Janek
zaprosił ją do środka, dał suche ubranie i ciepłą herbatę. Dziewczynka zdjęła naszyjnik i
rzuciła go do rzeki. Woda natychmiast zaczęła huczeć, a koło młyna ruszyło z hukiem.
Od tamtej pory młyn znów działał, a wioska rozkwitła. Ludzie mówili, że Janek ma serce
z złota. Co roku w rocznicę burzy nad rzeką pojawia się mała tęcza, przypominając o
dobroci, która potrafi ożywić nawet martwą wodę. Janek nigdy nie zapomniał dziewczynki
i zawsze zostawiał na brzegu miseczkę mleka dla ducha rzeki.
,I en lille landsby ved havet boede en gammel fisker ved navn
Lars. Han havde en lille båd og fiskede hver dag, men de
sidste år havde nettet været tomt. En tåget morgen så han en
sølvfarvet fisk i vandet. Fisken talte til ham: „Jeg er havets
prinsesse. Hvis du sætter mig fri, vil jeg give dig tre ønsker.”
Lars tænkte sig om og sagde: „Jeg ønsker, at alle fiskere i
landsbyen får held med fiskeriet igen. Jeg ønsker, at børnene
aldrig sulter. Og jeg ønsker ikke mere for mig selv.” Fisken
svømmede væk, men næste dag var havet fuldt af fisk.
Landsbyen blev rig og glad. Lars fortsatte med at fiske, men
han delte altid sin fangst med de fattige. Hvert år på den
tågede morgen kom en lille sølvfisk op til overfladen og
blinkede til ham. Folk sagde, at det var prinsessen, der takkede
ham. Lars blev gammel, men han smilede altid, når han så
havet – for han vidste, at godhed altid vender tilbage.
,
,